Miljömagasinet följde med Klimax till det antimilitaristiska lägret War Starts Here och skrev ett fint reportage med bilder om Klimax aktion mot SSAB och om lägret i övrigt. För att alla ni som missade lägret ska slippa känna att ni har missat för mycket och för att ni ska längta till kommande läger så lägger vi upp texten här på Klimax.se också

Lugnt och stillsamt tågar den 32-hövdade skaran genom ett pittoreskt villaområde i Luleås utkant. Snart dyker den upp i synfältet: SSAB:s jättekomplex till masugn. Det sägs att kärt barn har många namn. Detta gäller i så fall även för okärt barn: På vägen från den lilla stranden - där Ofoglägrets invigningsfest ägde rum under idylliska former - till den smutsiga fabriken kommer många namn upp på förslag: Mordor, Plutonia, Eraserhead, Jätten glufs-glufs, tillväxtmonstret. Humöret är på topp!
Aktivisterna satte upp banderoller och bjöd in arbetarna till en fotbollsmatch. (Foto: War Starts Here)

Med banderoller och bannerdrops under armarna, kaffetermosar och muggar i händerna samt en fotboll som någon kastar till en annan, beger sig gruppen in på SSAB:s fabriksområde i industrihamnen, tämligen centralt beläget. Ett stenkast bort tronar en annan industrijätte tillika storförorenare: LKAB. En representant för gruppen presenterar sig och sitt ärende i vaktkuren och överräcker ett flygblad som bland annat säger:

"'Svenskt stål biter' ... på Gazaremsan och i Afghanistan.Klimatnätverket Klimax medverkar på fredsnätverket Ofogs läger War Starts Here i Luleå den 22-29 juli och bjuder i dag den 28 juli in arbetarna till en fotbollsmatch och samtal inne på fabriksområdet i Luleå kl. 16.00."

Gruppen tar sig snabbt in på parkeringen och går mot spåren där gamla lok transporterar slagg, kol och allsköns slik skit in och ut ur masugnarna. Väl inne på området splittrar gruppen på sig: Några beger sig mot den gigantiska skorstenen, klättrar upp för dess många trappor, ledare och broar (lemmarna på monstret som toppas av en skalle som ständigt spyr ut gråsvart, sotig, skitig rök späckad med koldioxid), hänger upp banderoller och släpper fyra bannerdrops lite här och var. Andra delar ut flygblad till de arbetare som befinner sig på plats (det är industrisemestertider) och sätter de övriga på de mångtaliga bilarnas vindrutor och cyklarnas pakethållare.

Sedan är det dags för fika och fotboll. Man delar upp sig i två lag medan avbytarna får förbereda kaffet, saften och kakorna. Flera anställda blir inbjudna att delta, men avböjer eftersom de säger sig inte kunna avbryta arbetet:

- Vi berättade att vi ville gå in för att bjuda arbetarna på fika, fotbollsmatch och ett samtal om stålindustrins klimatkonsekvenser och kopplingar till krigsindustrin, säger Kimo Kjernmoen, aktiv i såväl Ofog som Klimax.

Efter ett tag kommer en vakt i sitt fordon. Högröd i ansiktet skriker han oförskämdheter till de dialogansvariga som pedagogiskt söker förklara varför man är inne på området. Men mannen, som nu börjar närma sig hjärtinfarktstadiet, slår dövörat till. Och nu börjar även en av aktivisterna att må riktigt dåligt på grund av den intensiva, veritabla stank av svavel, gaser, kolmonoxid, koldioxid, järnoxid, järnsulfat, järnklorid, zink, tjära och bensen som ligger tät i luften. Hon ser mycket blek ut, den dialogansvariga talar lugnt till henne och räcker sedan upp handen.

Det är tecknet för att det är dags för samtal. Gruppen håller rådslag om hur man ska fortsätta aktionen. Det blir konsensusbeslut på att gruppen bör lämna området och se till aktivisten som vid det här laget är svimfärdig. Efter cirka 40 minuter kommer polisen. Ett gammalt ärrat befäl vid namn Krister möter upp gruppen då den är på väg ut ur industriområdet och frågar, faktiskt, artigt om gruppen är färdig med sin aktion och ledsagar den sedan ut. Den bleka aktivisten får skjuts hem till sitt tillfälliga boende i Luleå.

Torsdagen den 28 juli var lägrets temadag om kopplingen mellan krig och klimatförändringar. SSAB är och har så varit de senaste 43 åren (då koncernen i dess nuvarande form bildades) Sveriges ojämförligt största ståltillverkare, med både direkt och indirekt koppling till krigsindustrin. Det militärindustriella komplexet sträcker sig som bekant långt utanför vapenfabrikerna. I SSAB:s etiska riktlinjer säger de sig vara "fördomsfria" då de väljer samarbetspartners och upphandlare, men i praktiken innebär detta att SSAB säljer stål till länder och företag utan att fråga eller följa upp vad stålet kommer användas till (www.ssab.com). Utan en samarbetsvillig stålindustri skulle dagens högeffektiva krigföring inte vara möjlig.

- Vi i klimatnätverket Klimax anser inte att företag i tillverkningskedjans tidiga led ska vara undantagna ansvar för vem de säljer sina produkter till, och för vad dessa ska användas till, säger Kimo.

År 2008 öppnade SSAB säljkontor i tre nya länder: Israel, Förenade Arabemiraten och Marocko. Samma år inledde Israel den ökända Operation gjutet bly, vilken resulterade i runt 1400 människors död på Gazaremsan i den största beskjutningen av det palestinska folket sedan 90-talet. Muren som fängslar det palestinska folket och trasar sönder deras land byggdes för fullt och byggs ännu, i bland annat stål och betong. Det existerar ett FN-embargo som förbjuder dess medlemsländer att sälja krigsmateriel till Israel. Detta kringgår Sverige genom att exportera stål till Israels fabriker, som tillverkar vapen och fordon som sätts in mot det palestinska folket.

Men SSAB medverkar mer direkt än så i krigsindustrin. En av företagets produkter är pansarstålsserien Armox som används på stridsvagnar, exempelvis AMV XC 360p som tillverkas av Patria och används i bland annat Afghanistan av den polska insatsstyrkan där.

Alla är inte på Luleålägret enkom för fredsdemonstrationer, Per från klimatnätverket Klimax återkommer ständigt till förbindelsen mellan kriget och klimatet:

- Jag är på Ofogs läger för att jag ser en tydlig koppling mellan klimatkaoset och den vansinniga vapenindustrin. Det sjuka är att man konkurrerar om naturresurser och att militarismen är ett sätt att roffa åt sig naturresurser, för att kunna bygga upp en ännu starkare militärmakt, säger han, lätt upprörd.

SSAB är det företag i Sverige som släpper ut allra mest koldioxid. Och utöver att vara en stor källa till koldioxidutsläpp, så utarmar företaget jordens resurser med dagens industriella teknik som går på högvarv, dygnet runt, året runt.

Även polisen tycks road av clownarmén. (Foto: Ofog)

Sveriges "storhetstid" inom stålindustrin sammanföll på ett när med Stormaktstiden. Omkring år 1700 svarade Sverige för en stor andel av världsproduktionen. Man exporterade mängder med järn, stål och andra metaller till England under kolonialismen och slavhandeln. Så här skriver Eli Heckscher i Svenskt arbete och liv:

"Under Karl XII:s senare regeringsår kan man med ledning av engelsk tullstatistik fastställa att inte mindre än 82,5 procent av den engelska järnimporten, sålunda nästan alltsammans, kom från Sverige. Den engelska järnhanteringen hade samtidigt gått så starkt tillbaka att den förmodligen icke var större än importen, och man finner att drygt 40 procent av Englands järnbehov tillgodosågs från Sverige enbart."

Så, bokstavligt talat, var det svenskt järn som slog slavar i bojor, halskragar och -kedjor. Sedan fortsatte denna lukrativa handel under ytterligare några hundra år och sen kom världskrigen. Nu hette det stora köparlandet Tyskland: man kan med fog säga att det aldrig existerat en såtillvida stor krigsapparat i Deutsches Reich under kolonialismen, Bismarck, kejsarriket eller Hitler utan svenskt stål. SSAB, LKAB eller Krupp-koncern som koncern. Sverige har således en lång historia av att indirekt bidra till slaveri, krig och ockupation genom stålexport till länder som i allra högsta grad befinner sig i krig, detta trots den långa svenska så kallade "neutralitetspolitiken".

- Stål är naturligtvis inte dåligt i sig, det är ett mycket starkt och användbart material. Men istället för att använda det sparsamt och till hållbara syften, som i till exempel kollektiv- och tågtrafiken, används det för att konstruera fruktansvärda mängder vapen och tunga fossildrivna fordon inom militärindustrin och transportsektorn. När våra barnbarn ska bygga en hållbar värld kan järnmalmen redan vara slut, säger Beccy från klimatnätverket Klimax.

Senare skulle en smärre schism uppstå mellan de lokala Ofogsmedlemmarna och klimataktivisterna. De förra menade att man inte bör gå på en så stor arbetsgivare som SSAB (koncernen har i dag 8-9 000 anställda) för att det kan skapa onödig diskrepans med ortsbefolkningen. Klimataktivisterna stod emellertid på sig och menade att det i sig aldrig kan ursäkta det faktum att SSAB är en av Sveriges största klimatbovar. En Ofogsrepresentant bad senare om ursäkt för detta och uttryckte en önskan om ett fortsatt samarbete mellan Klimax och Ofog.

- Det var sagt att lägret var öppet för alla möjliga aktioner under veckan, men plötsligt fann vi oss inom klimatfältet på nåt sätt skyldiga att få klartecken från Ofogs ledarskikt för att kunna genomföra dem. Det existerar tydligen hierarkier även i uttalat platta organisationer. Och lika plötsligt var den ursprungliga kopplingen mellan klimat och krig inte så självklar längre, fortsätter Beccy.

Ofog hade bjudit in flera kända klimataktivister till lägret, bland andra Tannie och Tash från Danmark, två av de fyra som fick digra domar efter den stora COP15-aktionen Push for Climate. Flera medlemmar enades också om att relationen mellan klimat och krig bör bli ett ämne för framtida research och artiklar. Fortsättning följer...

Rikard Rehnbergh

På världsmiljödagen den 5 juni tog Klimax tillbaka gatan vid Slussen under tre timmar under parollen "Stoppa ockupationen av våra gator". Ett 50-tal personer samlades för att för att göra sina röster hörda och protestera mot Förbifart Stockholm och planerna på de överdmensionerade bilvägarna på nya Slussen. Istället krävde vi miljardsatsningar på kollektivtrafiken och omställning av produktionen.

Först blockerades båda filerna i riktning mot Hornsgatan. Klimatsnigeln som var med på aktionen var inte nöjd med det utan ställde sig på andra sidan vägen och blockerade en fil i riktning mot Skeppsbron, men släppte förbi bussarna som ville upp mot Slussen så att de andra deltagarna på klimatkrocken lugnt kunde leka, fika och sola. Efter några timmar rörde sig det högljudda gänget upp mot Slussen och skanderade ut sina krav på en bilfri stad.

Att ta plats på gatan är inte bara ett uttryck för missnöje med massbilismens miljö- och hälsofarliga avgasutsläpp. Det handlar precis lika mycket om rättvisa, att alla ska få finnas på gatan på lika villkor. Många människor har inte råd att åka bil, utan måste färdas med kollektivtrafik, cykel eller till fots. Att dessa transportsätt innebär stora miljö- och hälsomässiga fördelar behöver väl knappast upprepas, men vi tycker att det är viktigt att understryka att de också är jämlika och sociala sätt att färdas på.

För 40 år sedan vann folket över politikerna för första gången. Då gällde det almarna i kungsträdgården och tillhörande café, som enligt politiker skulle få stryka på foten för en stor tunnelbaneuppgång.

Alternativ Stad var organisationen som organiserade motståndet som trots vad vi idag skulle se som kraftiga tekniska begränsningar lyckades att stoppa den planerade fällningen av almarna genom en massiv uppslutning, natten mellan den 10 och 11 maj 1971.

För att fira 40-årsdagen för segern så hade Alternativ Stad organiserat en fest under almarna där bland annat Karl XII:s torg fick se sig omdöpt till Almtorget. Dessutom arrangerades en modevisning med 70-talets hetaste aktivistkläder!

För att hedra Almstriden och för att visa att kämpaglöden finns kvar så ordnade Klimax Stockholm tillsammans med aktivister från bland annat planka.nu en klimatkrock där vi stoppade trafiken på både strömbron och strömgatan i drygt en halvtimme. Många av bilisterna var av åsikten att världens viktigaste rättighet - att få åka runt i ett och ett halvt ton plåt, förstöra miljön och samtidigt ta upp orimligt stor plats av Stockholm - var kränkt och svarade med hårda ord och även våld, bland annat genom att köra in i demonstrationen.

Nästa gång kommer vi att se till att ha både kaffe och bulle att lugna deras nerver med, för det är verkligen vad vi alla behöver! Att ta det lite lugnt i denna ålder av påtvingad mobilitet. Våga ta cykeln och känna luften, istället för att stänga in sig i sin egen bil där allt utanför bara är ett hinder för sina egna mål.

Söndagen den 17 april ockuperade Klimax Uppsala symboliskt en bit jord i rondellen vid korsningen Kyrkogårdsgatan/S:t Johannesgata i Uppsala Man ägnade sig åt att plantera grönsaker och att fika inuti rondellen. Runt i rondellen cyklade ett tiotal cyklister runt runt, bland annat en person utklädd till en isbjörn på en cykelkärra. ”Vi gör det här för att uppmärksamma småbrukarnas internationella kampdag, till minne av de 19 jordlösa bönder som mördades av militärpolis i Brasilien, för sin kamp för rätten till jord,” säger Per Tjäder från Klimax. ”Genom att försinka trafiken så vill vi också visa på de problem som finns i dagens stadsplanering i Sverige. Enorma ytor lämnas åt bilister som smutsar ned vår miljö och förstör vårt klimat, medan sociala och konstruktiva aktiviteter får hålla sig i periferin. De problem som finns med brist på mat i världen idag förvärras av att man använder jordbruksprodukter som bränsle i våra bilar, samtidigt som bilvägarna ockuperar allt mer av de bästa jordbruksmarkerna i världen.”